InsAniac

Jag känner mig så jävla ensam. Och på gränsen till tårar.
Jag känner att orken tar slut. När ska detta helvete gå över. Ångesten håller mig i sitt järngrepp och vägrar släppa. Har tagit det jag får ta av Stesoliden idag, men nu skulle jag behöva mer. Försöker bedöva mig med musik och glada tankar, men det är så svårt. Och orken finns inte riktigt där.
Jag känner mig så jävla värdelös, jag vet att jag är det. Något skräp, helt utan värde. Släng bort mig och glöm mig nu.
Alla jag älskar försvinner ändå i slutändan. Jag orkar inte med en förlust till.
Jag hoppas så. Jag hoppas något så innerligt.
Men jag är trött.
Jag väntar och väntar och längtar. Efter.......
Jag vill inte, men nu plockar jag fram den gamla taktiken snart. Det är inte bra, jag vet. Men vad fan ska jag göra? Vad fan ska jag göra när det är det enda som hjälper för stunden. Fan fan fan....

Rösterna... alla dessa hemskheter blir värre nu. Har blivit värre på senare tid.
"Titta!" Väste de fram. Vad fan ska jag se? Vad ska jag titta på?
DET svarar de dock inte på.
Jag är sjuk, jag medger det. Men jag tänker fan inte vara det längre. Jag vill inte.

Varför håller man omedvetet kvar något som inte är bra för en? Jo, för att man inte vet vad annars man blir för något.
Släpp taget nu!
Innan jag gör det...