Hemma för att stanna

Den 27 november flyttade jag hem från behandlingshemmet.
Nu sitter jag här, sambo med underbara killen och jag lever. Jag är en överlevare och jag klarade det. Jag är stolt över mig själv. Från det jag var till den jag är idag. Otroligt!
Jag blev hämtad igår av mina föräldrar i Stockholm, så åkte vi hem. Jag åkte ifrån något, men även till något. Och jag grät. Jag grät för mycket. Endel var glädje tårar och endel ledsamma tårar. Jag lämnade kvar underbara människor på hemmet, och jag hoppas att vi ses igen. Jag hoppas så innerligt.

Jag hade turen att åka på magkatarr i torsdags och idag (lördag) har jag forfarande ont, men jag tro att det börjar ge sig. Gud, vad ont det gjorde. Det var bland den värsta smärta jag känt, tror jag.

Men nu är jag hemma och tar det lugnt.


Vart är snön?

Jag har nästan inte gjort någonting idag, faktum är att jag inte HAR gjort någonting. Inget av värde iallafall. Dagen har gått väldigt fort. Dagarna tycker jag flyger förbi, men de går inte riktigt så fort som jag vill.
Jag är trött och har varit hyfsat på topp idag, men nu vet jag inte vad som hände. Nu blev jag ledsen och orolig i kroppen.
Jag innan de två senaste dagarna hade jag inte haft ångest på väldigt länge. Men så för ett par dagar sedan så slog det till igen. Utan bonzo får jag nu lära mig att hantera det. Men det går, ger jag mig fan på att det ska gå så gör det det.
Deppigheten fyller mig. Vafan kan det inte komma snö för? Så det blir lite ljusare. Och vart är solen?
Smärtan fyller mitt bröst, men jag lever.


Jag tänker och funderar.
Men jag kan ändå inte se det på något annat sätt än,
att detta kommer att bli bra.

19...

...dagar kvar tills jag flyttar hem.
Det känns långt, för långt. Men jag är iallafall påväg dit.

Jag blonderade mitt hår igår, ska färga't i någon extremfärg, och nu är jag en morot i håret.
Snyggt, mja... lite fräckt är det. Men kommer inte att behålla det så.
Ska ner till affären snart och handla lite mer blondering.

Nu ska jag röka.
Oj vad jag skriver mycket i mina inlägg, känner jag....

Trött, yr och helt jävla slut

Okej, jag vaknade sent idag, men sedan dess har jag hållt igång hela tiden. Jag har tvättat sängkläder och kläder, städat i flygeln och delvis på mitt rum. Jag är så jävla slut, också yr i huvudet. Helst skulle jag bara vilja lägga mig ner och sova, men det hinns inte med.
Engelskan skulle jag ha behövt skicka in igår. Hann jag det? Nej. Det bara krånglar. Och jag kommer hela tiden på nya saker som måste göras.
Måste också börja packa om kläder som ska hem när jag flyttar hem. Just nu ligger de i svarta sopsäckar, men de kommer att bli lite svåra att få in i bilen, så de ska packas ner i mindre kassar istället.
Ska iallafall bli skönt att sova i rena sängkläder i natt.

Jag saknar Dalarna, vill hem.
Regnet ligger som en grå dimma i luften och det är mörkt. Kan det komma lite snö snart så det blir lite ljusare? Jätte trist väder ute hur som helst.

Jag mår sådär. Jag är som sagt trött och irriterad. Jag känner bara att kommer det någon och säger något som jag uppfattar fel, eller som är menat illa mot mig, så kommer jag att smälla av. Ojoj, detta känns så bra.... Eller inte.
Ångesten... nja inte så farlig. Knappt märkbar, men i dag är det näst sista halvan av Stesolid som jag tar. Imorgon försvinner den.
Undringar om hur jag kommer att hantera och klara av saker och ting kvarstår.

RSS 2.0