Oro och trötthet
Tröttheten ligger som en tung filt över mig. Jag gick upp halv tolv idag, tänkte gå upp tidigare, men kroppen orkade inte.
Älskling är på jobbet och kommer att jobba till i kväll... Nu sitter jag här och funderar på vad jag ska göra. Kanske ska kolla på någon film, för det går ju absolut ingenting på tv.
Don´t you want somebody to love?
Don´t you need somebody to love?
Måste fixa biljetter så jag kan åka tillbaka till Stockholm på tisdag. Jag vill inte, men mina mediciner tar slut då, så jag måste tillbaka. Det finns ju också personer där som jag vill träffa.
När jag kommer tillbaka så kommer jag endast att gå och vänta på mötet med mina uppdragsgivare som är den 1 oktober. Jag är nervös.
Det känns som om allt bara kommer att sluta i kaos och tårar. Det känns som om ingen där borta tror på mig och verkligen stöttar mig. Detta gäller då främst de vuxna. De tror inte att jag kommer att klara mig. Haha, jag menar, vaddå då? Jag mår helt okej och vill vidare. Är inte det bra nog? Det kunde jag inte ens tänka för ett år sedan. Då var det verkligen överleva som gällde, en timme i taget.
Är inte detta ett framsteg så säg?
Kommer även att trappa ner benzon när jag kommer tillbaka, mitt ned/uttrappningsschema är fixat av läkaren. Det kommer att bli tufft. Men jag ska fan klara det.
Älskling är på jobbet och kommer att jobba till i kväll... Nu sitter jag här och funderar på vad jag ska göra. Kanske ska kolla på någon film, för det går ju absolut ingenting på tv.
Don´t you want somebody to love?
Don´t you need somebody to love?
Måste fixa biljetter så jag kan åka tillbaka till Stockholm på tisdag. Jag vill inte, men mina mediciner tar slut då, så jag måste tillbaka. Det finns ju också personer där som jag vill träffa.
När jag kommer tillbaka så kommer jag endast att gå och vänta på mötet med mina uppdragsgivare som är den 1 oktober. Jag är nervös.
- Vad ska jag säga?
- Vad kommer att bestämmas?
- Hur kommer jag att reagera efter mötet, beroende på vad vi kommer fram till?
Det känns som om allt bara kommer att sluta i kaos och tårar. Det känns som om ingen där borta tror på mig och verkligen stöttar mig. Detta gäller då främst de vuxna. De tror inte att jag kommer att klara mig. Haha, jag menar, vaddå då? Jag mår helt okej och vill vidare. Är inte det bra nog? Det kunde jag inte ens tänka för ett år sedan. Då var det verkligen överleva som gällde, en timme i taget.
Är inte detta ett framsteg så säg?
Kommer även att trappa ner benzon när jag kommer tillbaka, mitt ned/uttrappningsschema är fixat av läkaren. Det kommer att bli tufft. Men jag ska fan klara det.
Kommentarer
Trackback
